Anna-dagen

Nionde december, Anna-dagen - farmors födelsedag och lutfisken skulle läggas i blöt.
Farmor är borta sedan fyrtioett år men hon finns kvar i mitt hjärta.
Idag skulle hon ha fyllt etthundrasjutton år - vem tusan hade velat bli så gammal.
Ja, det skulle väl ha varit min farmor då. Hon var nyfiken på livet och hade glatt sig åt
att det har gått bra för hennes barn, barnbarn , barnbarnsbarn och ...ja, hur långt vi nu har kommit i den raden.
Farmors sex barn är borta de också och nu är det jag som är äldst i "klanen".
Konstig känsla !
Lägga lutfisk i blöt ? Finns det någon som ägnar sig åt sån´t nu för tiden när det finns vacuumförpackat och djupfryst . Det är nog inte så väldigt många. Allting skall ju vara så himla bekvämt ! Jag vill ändå påstå att mammas lutfisk var tusan så mycket godare än den man köper färdig idag. (eller är det så att jag är nostalgisk ?) Hur som haver så var det ett väldigt bytande av vatten på den där fisken och det luktade lut i hel källaren.
Jag har ett minne av hur det var när farmor skulle fylla sextio år. Kvällen innan hennes stora dag var det ett väldigt fejande hemma i hennes kök. Det skulle bli kalas med en massa mat och hela familjen skulle samlas. Själv var jag bara åtta år och hade varit ute på egen hand medan mamma och pappa var och hjälpte till med kalasförberedelserna hos farmor.
Ingen hade tid att komma och möta mig.
Det hann att bli mörkt innan jag var på väg hem . Jag var riktigt mörkrädd på den tiden och till råga på allt så var jag tvungen att cykla förbi kyrkogården för att komma hem. Kyrkogården kändes så mörk och skrämmande .Sällan hade mina små ben trampat en cykel så fort som den kvällen och aldrig har jag väl varit så glad över att komma hem till mor och far som då.
Andfådd och med hjärtat i halsgropen störtade jag uppför trapporna och in i köket till trygghet, värme och doften av nystekta köttbullar !
Och nu går jag ensam långt upp i skogarna och nästan ingenting (i alla fall inte mörkret) skrämmer mig.