När jag var liten var jag rädd för en massa saker.
Höga ljud, ballonger som smällde, fotoblixtar, mörker, hundar, åska och flygplan etc. etc. !
Flygplan var nästan värst eftersom flyget mellan Göteborg och Oslo passerade rakt över samhället flera gånger per dag.
Panik varje gång jag hörde ljudet av ett plan som närmade sig.
Jag var t.o.m. rädd för Dumbo ....
För att glädja mig hade mamma tagit med mig till samhällets biograf för att se en tecknad film med den blå elefanten. När.Dumbo flaxade med öronen så flög han ... alltså var han i mina ögon ett flygplan och mitt biobesök slutade med skräck och tårar.
Det var ta mig sjutton inte mycket som jag inte var rädd för således.
De flesta rädslorna har försvunnit med åren och nu för tiden flyger jag gladeligen när tillfälle bjuds. .
Numera är det andra saker som skrämmer !
Jag hade två tidigare arbetskamrater på besök för några dagar sedan. Vi satt och pratade i ett par timmar vid kaffebordet. Det gick naturligtvis inte att undvika att vi under samtalets gång kom in på hur det var på vår tidigare gemensamma arbetsplats och våra kollegor.
När de berättade för mig att en av våra vänner ,sextiotre år gammal ,sitter på ett vårdhem blev jag alldeles skakad.
Vår kollega och vän har drabbats av altzheimers sjukdom. Hon känner inte igen någon av sina gamla bekanta.och är alldeles förvirrad.
Sjukdomen har drabbat henne med full kraft på bara ett par år.
Att bli äldre är ju livets gång och det är inget skrämmande i det.
Men att gå in i "dimman", att förlora sin personlighet och inte ha ett värdigt liv.... det är jag oerhört rädd för.
Man får hoppas att forskningen går framåt och att det snart finns bot mot altzheimers sjukdom.
2 kommentarer:
Jag kan känna igen det där, men jag brukar trösta mig med att när man väl kommit så långt att man behöver ett boende är man i regel inte längre medveten om vare sig det ena eller det andra. Det är nog värre för de anhöriga.
Men åh!
Så ung.
Det var tråkigt.
..suck..
Skicka en kommentar