För några veckor sedan var jag på ett café i samhället där jag en gång växte upp.
Det var mycket folk i farten.
Visst kände jag igen ett och annat ansikte men det var inte många bekanta att se.
Åren går ju så fort och mycket har förändrats sedan jag bodde i samhället.
Plötsligt kommer det fram en kvinna och kramade om mig . Det var något väldigt bekant över hennes ansikte.
Eva... ?
Jösses, det måste vara trettio år sedan jag såg henne senast !
"Jag fick se dig och sade till min man och min bror att där är ju Sunes dotter !"
Det var ett glatt återseende och inget kunde ha gjort mig gladare än att träffa någon som känner mig som just Sunes dotter.
Idag är det tjugonio år sedan min pappa dog endast sextiotvå år gammal.
De flesta av de "gamla" samhällsborna ,som en gång kände pappa, är nu borta.
En ny generation har vuxit upp och många är nyinflyttade från andra orter.
Men fortfarande finns det ändå någon som känner igen mig som Sunes dotter.
Det värmde !
2 kommentarer:
Visst kan det kännas bra att navelsträngen inte är helt avklippt, att det fortfarande finns en länk tillbaka till barndomen.
Cici: Min pappa var en "institution" i samhället. Känd och väldigt omtyckt av de allra, allra flesta. Jag har alltid önskat att kunna bli en sådan person som han var.
Skicka en kommentar