För några dagar sedan fick moster E lämna sjukhuset . Hon flyttades i stället till Rosenhäll för rehabilitering. Det var vemodigt att inte få åka hem men hon insåg naturligtvis att hon inte kan klara sig själv ännu .
Trots allt tyckte hon att hennes vistelse på sjukhuset hade varit bra - underbar personal, bra rum med telefon vid sängen och god mat.
Vi , som bor många mil ifrån sjukhuset och inte kan besöka henne så ofta, har kunnat ringa flera gånger om dagen. På det sättet har man kunnat fördriva tiden för henne och kanske muntra upp i den mån det går.
När hon kom till Rosenhäll förväntade vi oss att det skulle vara samma standard som på sjukhuset.
Personalen är säkert bra, maten likaså . . . men . . . det finns ingen telefon ! Hennes "livlina" och kontakt med alla oss som så gärna vill kunna tala med henne saknas ! Vi som har kunnat tala med henne halvtimmevis varje dag !
Jo, det finns en telefon . . . i korridoren !
Nu har hon fått en mobiltelefon som hon tycker är besvärlig att använda . Det är inte lätt att hantera sådana nymodigheter när man är nittioett år.
Hon är ledsen och längtar hem som aldrig förr !
Vantrivseln tar så mycket kraft att viljan att kämpa börjar sina .
Jag är säker på att hon hade mått bättre om hon hade haft en alldeles vanlig telefon vid sin säng !
En telefon - en så´n självklar sak år 2008 !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar