Upp ur mörkret

Den första veckan som jag var inlagd på sjukhuset, efter min kollaps, är dold i dimma.
Jag minns att jag kom upp på en avdelning, bjöds på torsk med citronsås (som jag inte klarade att äta) - sedan är det tomt - finns inte en enda minnesbild förrän en vecka senare.
Dom som såg mig under den veckan berättade efteråt att jag grät oupphörligt hela tiden - fördämningen hade brustit !
Jag fick psykofarmaka i kilovis - saroten, tegretol, mallorol, nosinan, stesolid-jag kommer inte ihåg alla sorter ! Det var i alla fall minst trettio tabletter om dagen !
Utöver medicinerna provocerade läkarna mig vid våra samtal för att jag skulle visa känslor- vissa läkare var jag så arg på att jag skulle kunnat "gjort något riktigt dumt"!!!
När inte vare sig tabletter eller samtal hjälpte tog man till ett tyngre artilleri i form av sarotensprutor, insulinchocker och till sist - det tyngsta av allt - elchocker !
Hade jag varit vid mina sinnes fulla bruk s.a.s. så hade jag aldrig gått med på att gå igenom den
typen av behandling ! Aldrig !
Men just då var jag som en zombi ( undra på det förresten med alla dom medicinerna i kroppen )och jag brydde mig inte så mycket om vad dom gjorde med mig !
Ändå- jag ville leva - det var inte det som var problemet - men jag visste inte hur jag skulle hitta livet och orka leva det fullt ut !
Även om jag avskydde elchockerna ( och fortfarande skulle vilja ha ogjorda) så var det dom som till slut fick mig på fötter igen . Efter tio veckor fick jag lämna sjukhuset med alla mina tabletter och inte förrän sju månader senare var jag tillbaka i ganska normala gängor igen .