Rapport från svampskogen

Trettio grader varmt och alla turister invaderar sandstränder och berghällar runt samhället.
Underbart för alla som står ut med att trängas i värmen. Visst, jag tycker också om sol och bad.. men.. då helst i ensamhet och tystnad.
Vad gör farmor då ?
Jo, hon drar på sig keps, polotröja, långbyxor och stövlar och knallar ut i skogen.
Min pappa hade sagt: Det som håller ute kyla håller ute värme också !
Vet inte om jag höll med honom igår då svetten rann över hela mig men kläderna skyddade i alla fall mot fästingar , myggor och (ve och fasa) ormar !
Strävade upp för branten och intalade mig att om jag bara kommer upp så planar marken ut och på hemvägen bär det ju utför .
Det har hänt vid flera tillfällen att det har gått alldeles för fort nerför backen .
Våta kottar och grenar som rullar under fötterna har fått mig på fall s.a.s. och det har resulterat i att jag har fått plocka samma svamp två gånger eftersom den har hoppat ur korgen !
Igår gick allt bra .. inga fästingbett , inga ormar och svampen låg kvar i korgen hela vägen hem !
Det blev precis ett kg rensade kantareller att lägga i stekpannan !
Undrar hur mycket Bert fick ?

Skidor från utedasset

Det fanns ett utedass på mitt torp.
Tack och lov användes utrymmet inte för det ändamål som det från början var avsett för.
Hade det varit bråttom, bråttom dit hade man fått problem ... det var fyllt av en massa bråte och hål i golvet . Ja, hål som uppstått p.g.a. tidens tand och som inte var tänkt att man skulle sätta ner rumpan i .
När jag började röja i allt skräp som stod där hittade jag dom skidor som , troligen, Gustav Wasa tog sig fram med i Dalarna.
Några veckor efter det att jag gjort mitt "fantastiska fynd "skulle en kollega sluta sin tjänst på det företag där vi båda arbetade och han skulle naturligtvis avtackas ordentligt.
Eftersom han skulle gå Wasaloppet några veckor senare var det ju ganska självklart att han som avskedsgåva från mig skulle få de underbara skidor jag hade hittat.
Karln borde ju ha ett par rejäla "laggar" för att kunna ta sig till målet i Mora.
Avskedskalaset skulle ske på en restaurang på orten där jag bor.
Alla kollegor samlades till en härlig måltid , uppklädda till kalas ... alla utom jag.
Jag klev in på restaurangen klädd i Lantmännens grå ovarall (luktade ko ), C-J´s "dumstrut" på huvudet ( jag kunde nästan inte se) och för stora kängor på fötterna och skidorna (med rött sidenband om) i handen .
Arbetskamraterna , som inte kände till mitt "hyss", trodde att jag var på rymmen från dårarnas paradis .
Skidorna överlämnades till kollegan under "högtidliga former" och mycket skratt .
Hur det gick i Wasaloppet för honom vet jag inte ... men troligen använde han inte "mina" skidor .. då hade han nog aldrig kommit i mål.

Rädd för att göra bort mig ? Aldrig, så länge jag har roligt själv !

Man måste ju !

Jag undrar ibland ... hur orkar man ?
Tyvärr är ju livet sådant att de flesta av oss någon gång får ett besked som gör att man tappar fotfästet och hamnar i ett stort mörker.
Det kan vara sjukdom och död men också rätt och slätt medmänniskor svek.
Plötsliga händelser som på bråkdelen av en sekund förändrar hela livet .
Detta händer inte mig ... jag är bara åskådare ....detta klarar jag inte !
Har man hamnat i "mörkret" finns ... konstigt nog ... en styrka kvar som man inte trodde att man hade !
Det spelar ingen roll att man hamnar i svåra situationer gång efter gång... styrkan finns där ändå ...den verkar aldrig ta slut !
Jag kände mig ibland som en så´n där mugg som barnen hade när dom var små ... en mugg med tyngd i botten som gjorde att den vippade upp av sig själv då den höll på att välta !

Just nu står "den där muggen" rakt upp och så skall den få stå ... och jag vet ju att får den en snyting .... då klarar den upp situationen och hamnar på rätt köl igen !

Nu är dom på gång !

Idag har jag gjort det igen ! Första gången för året ...
Pustat och frustat upp för den där jättebranta backen ! Fick stanna och hämta luft flera gånger !
Så här i början av säsongen är konditionen under noll !
Men vill man leta "gulingar" får man kämpa på och fram emot september brukar jag komma upp för backen utan att flåsa som en valross.
Jag tog mig i alla fall upp till slut och .... yesss.. där fanns dom ... de små kantarellerna !
Inte så stora och inte så många .. men lagom många att ha till en varm smörgås eller en god stuvning .
Det finns hopp om mycket kantareller i år igen !
Enda orosmomentet... Bert Karlsson .. han plockar ju inte svamp.. han far fram som en skördetröska !
Hoppas att han inte orkar ta sig upp för den tunga backen till mitt kantarellställe .. dessutom ...jag tror att han har sämre kondition än vad jag har !