Svår fråga

Under en period för många år sedan var jag engagerad i kyrkans barnverksamhet.
Låter kanske lite märkligt eftersom jag numera har gått ur svenska kyrkan . Det är många olika faktorer som fått mig att ta det steget och har inte med min "barnatro" att göra.
Veckan innan Alla helgons dag hade barnen och jag talat om varför vi tänder ljus och smyckar gravarna just den helgen.
Efter gudstjänsten på Allhelgonahelgen , barnen hade varit med och sjungit, tog jag med mig dom till kyrkogården för att titta på alla ljus och gravsmyckningar.
En del av barnen , dom var mellan fyra och sex år gamla, hade mycket funderingar runt det här med döden. Jag fick många svåra frågor och försökte förklara så gott jag kunde och barnen verkade nöjda med de svar dom fick.
Men en liten kille kom med en riktigt klurig fråga : Du L, hur gammal är Gud egentligen ?

Där gick jag bet !

Kantareller

Idag kunde jag inte motstå frestelsen att ta en sista runda för säsongen i kantarellskogen .
Vädret var väl inte så lockande att ge sig ut i eftersom det har både haglat och regnat . . . .
men det finns inget dåligt väder - bara dåliga kläder .
(Egentligen tycker jag att det finns alldeles förskräckligt mycket "skitväder" men det låter bättre om jag säger det där om väder och kläder !)
Jag passade på mellan skurarna och jag hade tur . . . det kom inte en droppe regn , även om det kom en rejäl åskknall under tiden jag var i skogen.
Lite orolig över att det kanske fanns någon jägare som uppfattade mig som en älg tog jag min vanliga runda.
Korgen var inte så tung att bära på hemvägen som jag skulle önskat . . . . det blev bara en liter kantareller . . . . men ändå . . . jag fick i alla fall något !
Dessutom fick jag både frisk luft och motion .
Nu är det väl bara att acceptera att vintern är i antågande - tända levande ljus, sitta inne och mysa och - äta upp årets kantarellskörd !

Julsnapsen

Det förbrukades inte mycket alkohol hemma men en snaps till maten vid påsk, jul, och midsommar var tradition.
Julaftnarna förr firade min egen familj alltid tillsammans med mamma, pappa, morbror och moster.
Just den här julaftonen var inget undantag och alla var som vanligt samlade till "julkväll"!
Vi tog var sin snaps till maten och herrarna tog sig en "silvergrogg" senare på kvällen.
Alla var nöjda och glada och ingen var s.a.s överförfriskad.
På juldagen var min familj bjudna på middag till mor och far.
Mamma bad pappa att ta fram flaskan från skafferiet för att servera snapsen till förrätten som ,ganska självklart på julen, bestod av sill i olika former.
Pappa satte flaskan på bordet och mamma såg lite förundrat på honom och sade: Men den flaskan kan du ju inte ta !
Nehej, varför inte ? sade pappa ! Det är ju den här flaskan som vi drack utav hela kvällen igår !
Mamma vred sig av skratt : Är du alldeles stollig ! Satt ni och drack upp mitt strykjärnsvatten ??!!
Hon hade frostat av kylskåpet - tagit vara på vattnet och fyllt det på en brännvinsflaska för att använda som strykjärnsvatten !
Ingen hade märkt något kvällen innan och alla hade varit garanterat nyktra när dom gick hem
efter julaftonsfirandet !
Vi fick oss ett riktigt gott skratt och jag tror inte att moster och morbror någonsin fick reda på vad som hade serverats "i dom små glasen "!

Siv på Otterö

För några veckor sedan kom det ut en bok, Det är din själ jag kysser, skriven av Birger Sjöberg.
Boken , som skildrar Siv Sjöstrands brokiga liv, väckte många minnen från min egen barn- och ungdomstid.
Siv är en så speciell person att hennes liv och leverne inte har passerat obemärkt bland ortsborna under alla de år hon har bott i vår kommun.
Ett minne som dök upp hände på min allra första arbetsplats.
Jag hade fått jobb på Posten sommaren 1961. Lokalen där posten var bestod av ett enda rum och en stor del av ytan upptogs av pakethyllan. De flesta paketen , det kom massor på sommaren, var efterlängtade och hämtades snabbt . . . . andra kunde bli liggande i flera veckor.
Det började i sommarvärmen lukta riktigt illa i lokalen. Vi kunde inte förstå var stanken kom ifrån.
En dag kommer Siv på Röö, som hon oftast kallades, för att hämta ett paket .
Det var inte varje dag som hon kom iland från Otterö så paketet hade nog legat i hyllan i minst tre veckor.
Nu insåg vi varifrån, den näst intill outhärdliga stanken, kom !
Siv´s paket innehöll en ost som skickats , jag tror det var från Jugoslavien, c:a en månad tidigare !!
Jag undrar om hon kunde äta den där osten - den stank värre än ett utsläpp från reningsverket !

En liten nubbe

Midsommarafton 1995 .
Jag kommer in i köket på ålderdomshemmet. Mamma sitter i sin rullstol vid bordet.
Framför henne står det framdukat en härlig lunch . . . . sill o potatis, ägghalvor och allt annat gott som hör till midsommar . Naturligtvis bjuds det också på en liten nubbe till sillen.
Mammas förhållande till alkohol var ganska "svalt" .
Jag blir alldeles varm och rödflammig långt ner på halsen om jag så bara luktar på en kork till en pilsnerflaska brukade hon säga.
Nu står den där snapsen framför henne och då skall den ju drickas upp !
Skål på dig mamma !
Skål !
Hon sväljer snabbt innehållet i glaset , grimaserar illa och ryser så att rullstolen skakar !
Gud bevares vad detta är dåligt ! Och sån´t här måste man dricka !

Man måste ha humor

Det ålderdomshem som mamma bodde på låg på cykelavstånd från min egen bostad vilket gjorde att jag besökte henne ofta.
Varje gång när hon såg mig komma lyste hon upp och sade : Där kommer ju min syster Ellen !
Personalen som hörde vad mamma sade undrade lite försynt: Men det ser du väl vem det är ?
Det måtte jag väl göra ... min enda dotter ! Hur har du kommit hit ?
Jag talade om att jag hade cyklat .
Har du cyklat ? Är du inte riktigt klok ! Från Munkedal och hit . . . det är ju fem mil !
Jag bor ju här vet du !
Här ?!! Du har väl alltid bott i Munkedal !

Vid ett tillfälle kom vi in på ämnet ålder och jag råkade säga att det kändes märkligt att ha fyllt femtio år . Jag kände mig ju mycket yngre !
Ha, ha , ha . . . . Femtio år ? Herregud, du är väl mycket äldre !
Nu var jag hennes syster Ellen igen . . . . . åttiosex år !

Jodå, man fick ha sinne för humor !

Yess !

Hurra, jag har fått ett par kommentarer till mina inlägg !
Någon läser mina "kråkfötter" . . .
Det gör mig så glad . . . . mera sån´t . . . . . ris eller ros . . . . spelar ingen roll !

I en sal på lasarettet

Talade med moster E i telefonen idag. Plötsligt hör jag hur hennes "rumskamrat" protesterar i bakgrunden;
Nu talar du inte för länge i telefonen ! Jag skall ringa ett viktigt samtal till Kungshamn !
Nähä , säger E lite försynt . .men du har ju en egen telefon... fungerar inte den då ?
Samtidigt hör jag att personalen kommer in och reder ut "problemet".
Moster E berättar att "tanten" i sängen bredvid hade skällt ut henne tidigare på morgonen därför att hon ansåg sig bli sämre behandlad och inte få samma goda vård som E !
E ville ha draperiet mellan sängarna fördraget för att få vara i fred . . . . gillades inte . . .. rumskamraten drog undan draperiet igen !
Det var ett litet "privat krig" !
Hon är nog lite förvirrad , sade moster E. Så här kan jag ju inte ha det så nu skall jag få byta rum om ett par timmar !
Herregud, jag hoppas att hon inte hittar mig där också ! Ha, ha, ha !

På rymmen från ålderdomshemmet

Den första tiden som mamma vistades på ålderdomshemmet var kaotisk !
Hon ville ju hem och rymde så fort hon fick en chans .
Polisen fick söka efter henne vid flera tillfällen och varje gång hittades hon med sina tofflor och sin handväska under armen . . . på väg hem !
En natt vid tvåtiden ,c;a sex månader efter att hon flyttat till "hemmet" , hittade en man henne ute på samhället. Det var i december månad och ett par grader frost . Hon hade bara klänning på sig och gick barfota ! Hon hade fallit omkull , fötterna var lätt köldskadade och såriga liksom benen.
Mannen som hittade henne anade att hon var på "rymmen från ålderdomshemmet" och följde henne dit .
Något förvånad personal tog emot -de hade ännu inte saknat henne !
Hur länge hon hade varit ute är det ingen som vet ! Det kan ha varit så länge som fyra timmar eftersom ingen hade varit inne hos mamma sedan tjugoett och trettio och då låg hon i sin säng .
Morgonen efter fick jag ett telefonsamtal om händelsen och förfrågan om jag kunde ta med mamma till vårdcentralen .
Sviterna efter den nattliga promenaden gjorde att mamma fick svårt att röra sig och hon satt därför mestadels i rullstol resten av sitt liv.
Hur kunde detta hända ?
Vid samtal med kommunens ansvariga ;
Ytterdörrarna på ålderdomshemmet fick inte vara låsta - inte ens på nätterna - eftersom lokalerna snabbt skulle kunna utrymmas vid eventuell brand !
Dörren till varje rum fick heller inte vara låst p.g.a de boendes integritet !
Däremot . . . . i fortsättningen sattes en stol under handtaget på dörren till mammas rum så
att hon inte skulle kunna komma ut på nätterna !!!
Var detta värdig vård av en vilsen gammal människa !?
Skäms på dom som var ansvariga då och måtte det ha blivit bättre förhållanden !
Året var 1993 !

Jag som redan hade dåligt samvete över att inte kunna ha kvar mamma hemma !

Mamma till sin mamma

Mamma och pappa hade ett härligt förhållande och jag hörde aldrig ett ont ord uttalas dom emellan.
Pappa avled hastigt i hjärtinfarkt endast sextiotvå år gammal .
Hela mammas värld rasade samman !
Som enda barnet fick det bli jag som stöttade, fixade, och tröstade.
Jag räckte ändå aldrig till och jag märkte att mamma förändrades.
Kunde sorgearbetet vara förklaringen . . . eller var det något annat . . .depression . . .demens . . .
altzheimers ? Mamma var trots allt sextionio år när pappa dog !
Vi kämpade på i några år men när hon inte klarade av att ens stänga av spisen var det dags att
sälja huset och skaffa ett bättre boende.
Det blev en tvåa i ett hyreshus i samma kvarter som hon bott de senaste fyrtio åren.
Efter en tid började jag märka att hygienen inte fungerade ! Hur säger man det till sin mamma ? Jo, man bjuder hem på middag. . . kan det samtidigt vara skönt med en dusch , under tiden laddar vi tvättmaskin och torkskåp !
Efter middagen , som hon fick äta iklädd morgonrock, var allt klart . . . mätt, nyduschad, håret i ordning och rena kläder ! Mamma var belåten !
Samma procedur varje vecka !
Nu kom en tid då mamma började "fantisera " om saker. Hon vandrade ute och väntade på poliser därför att någon stulit hennes hus, såg män som sov i trappuppgången, berättade att hon blivit utelåst och fått sova över hos vänner m.m. !
Inget stämde naturligtvis !
När jag frågade henne om vad hon ätit till middag så var svaret varje gång : pannbiff !
Jag förstod ju att något var fel och kollade kyl och frys ! Det visade sig att det enda hon handlade var aprikosmarmelad och falukorv ! Hela frysen var full av falukorv . . . kilovis med falukorv !!!
Jag insåg att nu behövde vi verkligen hjälp !
Sökte hjälp av vården på hemorten utan resultat ; Hon var ju så pigg och duktig !
Nu ilsknade jag till och åkte helt enkelt in till akuten på sjukhuset med mamma !
Äntligen var det en läkare som förstod situationen och tog över ansvaret !
Mamma fick stanna kvar för utredning !
Efter två veckor fick vi svaret att mamma hade drabbats av altzheimers !
Självklart kunde hon inte bo kvar i lägenheten utan fick flytta till ett vårdhem .
Jag kände mig som den onda dottern !

Min första cykel

Jag var fem år och på besök hos mormor och morfar i Munkedal.
En av mina morbröder , Erik, undrade om jag ville följa med honom på en promenad.
Morbror Erik stod högt i kurs i mina ögon och ingen kunde bli gladare än jag över ett sådant erbjudande !
Vi promenerade från Sandbräcka ... utmed gärdet och skogen fram till Kamstorp vidare upp mot Foss Kyrka och ner över Korskälla .
Det var en riktigt lång promenad för en liten tös med korta ben . . . !
Väl framme i samhället stannade vi vid ett litet rött hus där det fanns en affär som sålde cyklar.
Jag fick tillsägelse att stå stilla utanför affären medan morbror Erik gick in.
Efter några minuter kom han ut och bad mig följa med in i affären .
Det hängde massor av cyklar ,i olika storlekar och färger, i taket.
Jag fick peka ut den cykel jag tyckte var finast !
"Då tar vi den " , sa morbror Erik !
En liten, svagt grön, cykel . . . den var min !
Trots att cykeln var liten så var den ändå lite för stor för mig . . . dessutom kunde jag ju inte cykla !
Vad gjorde det . . . morbror Erik satte mig på sadeln och sig själv på pakethållaren och sedan trampade han iväg.
Det gick fort nerför Tegelverksbacken på hemvägen och jag tyckte att vi nästan flög fram .
De dagar som sedan följde gick jag runt huset, varv efter varv, med min nya cykel.
Jag var så oerhört lycklig och så småningom lärde jag mig konsten att både cykla och bromsa !

Hopp om vår

Det är höst . . . regnet har vräkt ner i natt och kraftiga vindar sliter i presenningar och båtmaster, havet är som en kokande gryta och de gula löven slits av träden .
Pelargonerna och kannorna ,som står kvar på altanen , har fortfarande knoppar som vill slå ut . Tyvärr måste jag ju snart flytta in dom till vinterförvaring i förrådet så att inte nattfrosten knäcker dom .
Det känns lika vemodigt varje år . . . men . . . det kommer ju en vår igen !
På tal om vemod . . . jag tänker på moster E´s kamp i "livets höst" !
När jag berättade om E förra gången hade hon operationen framför sig och vår oro över hur hon skulle klara av den var verkligen stor.
När jag talade med henne idag , fyra dagar efter operationen och ett ben fattigare, kändes det som om ingenting kan knäcka henne !
Hon svarade snabbt i telefonen och som vanligt frågade jag hur det stod till med henne .

Jodå, det går ! Nu sitter jag uppe i en rullstol och läser tidning ! Om du visste vad det är skönt att ha kommit upp ur sängen !

Snacka om livsvilja ! Här finns ingen plats för vemod även om tårarna säkert kommer ibland !
Det skall nog bli en "ny vår" för moster E också !

Inte lätt att vara gammal

Hur tröstar och uppmuntrar man en kär gammal anhörig som just har fått beskedet att hennes ena ben måste amputeras vid knät !!???
Jag kunde inte hitta dom rätta orden när jag talade med henne idag !
Hon känner mig så väl så jag tror att hon förstod ändå !
E har varit så stark och positiv ända fram tills idag ... men nu kom tårarna ! Ofta har det varit hon som har tröstat oss.
E är nittioett år och i det längsta har vi hoppats att hennes ben skulle gå att rädda. Nu gick det inte längre och idag skall hon opereras.
Hela historien började i vintras. E skrapade upp ett litet sår på en tå när hon skulle öppna en dörr. Såret läkte inte och resorna till vårdcentralen blev många.
Månaderna gick och det enda svar hon fick av läkarna (det har varit ett antal olika) var: tvätta såret och byt bandage varannan dag . Det får ta sin tid ! Det är inget fel på cirkulationen i benet !
Tårna började bli infekterade och till slut var det en läkare som tyckte att en pencillinkur vore på sin plats.
Det blev flera pencillinkurer .... inget hjälpte !
Vid sjätte läkarbesöket säger läkaren: Du kan äta hur mycket pencillin som helst ... det kommer inte att hjälpa eftersom blodcirkulationen i benet är så dålig !!
Vadå ? Det var ju inget fel på cirkulationen enligt tidigare läkare !
Nu fick det till en kärloperation för att försöka få igång cirkulationen.
E klarade operationen bra och skickades hem efter några dagar.
En vecka senare : blodpropp i benet .... till sjukhuset igen och inlagd ett dygn .... hemskickad med ordinationen :blodförtunning i sprutform varje dag ...
Efter några dagar hemma svullnar benet och det blir akutresa till sjukhuset ..igen ...där hon blir inlagd.
Under hela denna period som E varit sjuk har hon haft fantastiskt stöd av en systerdotter som vårdat, ringt, transporterat och stöttat !
I måndags fick E besked att hon skulle bli utskriven och hemskickad dagen efter.
Tisdagen gick utan att hon hörde något om hemgång.
Igår kom istället ett nytt besked : Vi får amputera ditt ben och skickar dig i taxi från NÄL till Uddevalla eftersom vi inte kan göra operationen här !
E slapp åka taxi , ensam, liten och uppskakad. Anhöriga hämtade henne .
Nu hoppas och tror vi att våran älskade E skall klara av den här dagen och den rehabiliteringsresa som hon har framför sig.
Hon skall ju fira julen på Liveröd !

Stackars alla dom gamla människor som inte har någon som bryr sig !Man undrar ... behövde det ha blivit så här om E hade fått den hjälp av vårdsvängen som hon borde fått för mera än ett halvår sedan ?

Djurvän

För ett par år sedan, en tidig augustimorgon, skulle sonen och mågen åka ut med båten på en fisketur. A och jag vinkade av dom vid kajen.
Eftersom avståndet mellan bostad och hav inte är mer än ett par minuters promenadväg hade jag lämnat altandörren på glänt.
När vi kom hem igen kunde jag inte förstå varför dörren rörde sig fram och tillbaka.
Det var grannens katt som försökte öppna den med tassen !
Kunde det vara en mus som smitit in ? Vi kollade runt lite grand men hittade inget .
Det gick nog ett par timmar ... då kröp musen fram !!
Eftersom jag sedan åren i torpet var van vid att ha "husdjur" fick jag inte panik utan sade till A ; Vi lånar grannens katt .. hon får komma och hämta sin missade frukost !
A tyckte att jag var barbarisk !
Men mamma . . . . den måste ju få en chans . .. . jag fångar den och bär ut den i skogen igen !
Sagt och gjort... fram med en plastburk ... lyft på minibyrån där musen gömt sig bakom ... snabbt som blinken med burken över musen ... på med ett lock ... bär ut den i skogen igen !

Snacka om djurvän !

Minnesbild

För sju och ett halvt år sedan !
Jag kommer in till akutmottagningen för ett möte och ett avsked som är något av det svåraste jag gjort !
Mitt lilla barnbarn, tre och ett halvt år, finns därinne på ett rum tillsammans med sin mamma, pappa, storasyster och en präst .
Den lille kämpen är död och jag vet inte hur jag skall klara av att gå in i rummet och möta min son, sonhustru och barnbarn.
Familjen sitter runt den lille som ligger så fint i sin pyjamas med nallar på , hans långa fina ögonfransar döljer hans nästan slutna ögon och hans tjocka vackra hår ser nyborstat ut.
Det är en overklig syn och det känns som en mardröm som jag vill vakna upp ur ...
Efter kramar och tårar tar jag med mig storasyster, hon är bara c:a åtta år, ut till ett dagrum så att hon skall få sitta och rita en stund. Föräldrarna behöver en stund för sig själva.
Först ritar hon ett öppet öga och sedan ett stängt öga. Över det öppna ögat skriver hon ; varm sedan skriver hon över det stängda ögat ; kall !

Lilla Storasyster , vad rätt du tänkte !

Pinsamt

Ett besök på Torp´s köpcentrum kräver viss koncentration.
Hitta en ledig parkeringsplats brukar inte vara något problem . . . . men . . . . att hitta bilskrället igen när man skall åka hem . . . det kan däremot vara besvärligt !
Fråga mig !
En av mina väninnor och jag skulle träffas på Torp´s parkering där jag skulle ställa min bil för att sedan åka vidare med henne till Göksäter.
Vid återkomsten till Torp några timmar senare visste jag ju precis var jag hade ställt min bil . . . trodde jag !
Bilen fanns inte där ! Vad sjutton . . . . så tokig kunde jag väl inte vara att jag inte kom ihåg var jag hade ställt bilen ! Eller kunde jag det ? Väninnan frågade efter bilnumret för att hjälpa mig att söka och jag svarade snabbt JRU 627 !
Vi fick till slut ge upp sökandet ! Bilen fanns inte där och jag haffade ett par poliser som vi passerade och förklarade situationen .
Poliserna log lite menande mot varandra och sa att det inte var helt ovanligt att "damer" glömt var de ställt bilen !
Vad har du för bilnummer ? Vi skriver en rapport ! Den kan ju vara stulen !
Snabbt svar igen : JRU 627
Vi tackade för hjälpen och lämnade poliserna för att söka vidare på egen hand .
Ett par minuter senare står jag framför min bil . . . . ALR 054 !
Jag hade, till både min väninna och till poliserna , uppgett ett bilnummer som jag hade på en bil för c:a trettio år sedan !
Tror ni att det var pinsamt att ringa polisen och meddela att jag hade hittat min bil ?
Att jag uppgivit fel bilnummer talade jag inte om för dom . Där gick gränsen !
Kontenta : Jag kollar noggrant efter var jag ställer bilen och har full koll på mitt bilnummer !

Smågangstrar

I ett litet samhälle tror man att det skall vara lugnt och fridfullt när alla turister har rest hem.
Men . . . . det finns barn/ungdomar som inte har lärt sig skillnaden på vad som är rätt och fel , ditt och mitt !
Vet föräldrarna vad deras barn har för sig på kvällar och nätter ?
Jag bor i ett 55+ hus och de boende är i åldern mellan sextio och åttiofem år .
En av mina grannar , nyss fyllda åttiofem år, har vid flera tillfällen varit utsatt för "sabotage" !
Stenkastning (kullerstens storlek) i väggarna, whiskyflaskor (var nu ungdomarna får tag på dom )har flera gånger placerats intill ytterdörren så att det skall skramla ordentligt när dörren öppnas.
Det senaste tilltaget hände för ett par dagar sedan .
Någon har kastat något, troligen någon form av smällare , mot ytterdörren så att det blivit ordentliga brännskador både på dörren och bläcket nedanför.
Skateboardåkning och cykelåkning alldeles intill våra ytterdörrar är tydligen något som man måste acceptera .
Men vad händer om man öppnar dörren just när dom passerar ?
Stöld av utemöbler och cyklar är tydligen också något som man måste tolerera !
Pratar man med fastighetsägaren om problemen får man till svar ; Vill man bo centralt blir det så här ! Annars får man flytta upp i skogen ! Vi har haft samma problem i våra fastigheter i Göteborg.
När jag var barn , herregud vad det var länge sedan, och bodde i vårt lilla samhälle kunde man lämna ytterdörren olåst , cyklar likaså och inte sjutton var vi ungar ute och hittade på riktigt otrevliga saker som medvetet riktades mot gamla tanter !
Skulle möjligen vara att vi "pallade" lite goda plommon hos Agrell eller plockade ett päron som låg på marken utanför Sigrid Wikström´s medan vi väntade på skolbussen !
Egentligen var ju inte det särskilt snällt det heller !

2008 10 05

Farmors lilla troll är inte liten längre !

Fyller man fem år är man ju faktiskt en stor tjej som kan både cykla och nästan simma utan "muffar" .... man kan egentligen det mesta ... eller hur , Wilma ? !

"Mannon" ber att få gratulera !

Älskar dig , trollunge !

S:t Pauligatan 11

I början av sextiotalet fick jag arbete i Göteborg . Det var bostadsbrist och när jag flyttade hade jag faktiskt ingen egen bostad.
Under de två första månaderna fick jag bo hos min farbror i Kortedala.
Att han stod ut med att ha mig där är egentligen en gåta ... han bodde i en etta med kokvrå som inte var mycket större än en skokartong !
Efter några veckor fick jag möjlighet att hyra ett möblerat rum på S:t Pauligatan 11 .
Lägenheten bestod av en korridor med tre rum på varje sida, två toalettrum och ett pentry .
Vi var sex singeltjejer som bodde i var sitt rum.
Pentryt var utrustat med en diskbänk, kokplatta med två plattor och ett köksskåp.
Kylskåp ... nej ! (På vintrarna förvarade jag smör o lite annat på fönsterbrädan .. där var lite dragit )
Toaletterna var just inte mer än det .. handfat ( modell litet) och toalettstol !
Dusch... nej !
Tänk er när sex tjejer skulle ut och roa sig på kvällarna och alla skulle tvätta håret ...i diskhon !
Rummet , c:a tio-tolv kvm stort , var möblerat med ; säng, byrå, soffbord, fåtölj och en liten stringbokhylla på väggen .
That´s it !
Hyran , etthundratrettio kronor/mån , skulle betalas kontant till fru Andersson som bodde i 9:an.
Spartanskt eller inte ..... jag hade vansinnigt roligt och var med om en massa tokigheter !
Tre månader innan jag flyttade från Göteborg , hösten 1969, fick jag en lägenhet i Kortedala !
Den hade både badrum och kylskåp.... vilken lyx !

Vänner

Under mina år i arbetslivet har jag träffat så många fina människor och flera av dom har blivit nära vänner.
En del vänner finns kvar hela livet och andra kan försvinna under långa perioder och när man sedan träffas igen så fortsätter man som om ingen tid förflutit sedan man möttes senast.
På sextiotalet arbetade jag på Göteborgs Sparbank i Göteborg i sju år och flera av mina kollegor blev också vänner som jag umgicks med på fritiden.
Lola var en av dom som jag höll kontakten med ända fram till mitten av åttiotalet.
Av någon anledning gick det sedan flera år som vi inte hörde av varandra .Det kändes tomt utan Lola och jag bestämde mig för att ringa henne när hon skulle fylla sextio år.
Hennes man svarade när jag ringde upp.
" Hej, det är L... Hur är det ?"

"Jodå, tack ... det får ju gå ! Du vet inte förstår jag ..... Lola dog för två år sedan !"

Jag brukar inte sakna ord ... men nu blev jag stum ... jag tror att mitt hjärta stannade och blodet frös till is !
Detta kunde inte vara sant !
Lola hade , strax efter att vi träffats sista gången - sommaren 1985, fått besked att hon hade bröstcancer .
Hennes ena bröst opererades bort och allt verkade bli bra ....men sjukdomen återkom och hennes liv kunde inte räddas.
När jag avslutat samtalet med Lolas man .... jag vet inte hur ...lovade jag mig själv att aldrig någonsin låta det gå lång tid utan att höra av mig till mina vänner !
Vänskap skall man underhålla och vårda ömt !

Jag tänker ofta på Lola och trots att det har gått lång tid så saknar jag henne oerhört !

Kornblixtar

På andra sidan gatan, från min lägenhet sett, finns ett inhägnat område där båtar förvaras under vinterhalvåret. Området är upplyst av stora strålkastare som också lyser rakt in i min lägenhet. Här behövs ingen belysning inomhus på kvällarna ...
Nu tycks det som om dessa (förbaskade) strålkastare behöver en översyn ... ni vet hur det är med ett lysrör som har gjort sitt s.a.s.... det blinkar och blinkar och blinkar .... jag blir lätt irriterad ! Det är en sak om jag hade bott i storstaden med neonskyltar och annat som skall blinka ...
Hur som haver .. igår kväll blinkade det ovanligt mycket .
Efter en lång stund kom jag underfund med orsaken ... det var inte alls strålkastarna .. det var blixtar ....
Jisses vad det blixtrade .... i flera timmar !
Kornblixtar , långt, långt borta .... alldeles ljudlösa !

Det var mäktigt !

Nittioett år

Din kropp sjunker ihop och du ser så liten och ensam ut !
Du faller och kan inte ta dig upp utan hjälp !
Huden är skör och du har både "blåtira" och stora sår efter att ha ramlat !
Blicken saknar den glöd som den alltid tidigare har haft !
Du vill så gärna klara dig själv ... men det fungerar inte så bra längre .
När jag frågar hur du mår svarar du : Jodå, det går !


Vilken fantastisk människa du är , kära "moster E" !