Min farmor var småskollärarinna och jag fick ofta vara med henne till skolan och följa lektionerna.
På det viset lärde jag mig ganska snabbt att läsa.
Jag var stolt över min nuvunna kunnighet och demonstrerade gärna genom att läsa för mostrar och fastrar.
Dessa lässtunder slutade ofta med att "tuppen värpte" och att det låg en tjugofemöring i slutet av läseboken.
Nu är fastrarna, mostrarna, läseboken och tjugofemöringarna borta sedan länge.
Men minnena finns kvar och känslan när jag hittade den där tjugofemöringen.
Jag var så lycklig över slanten som tuppen hade värpt och som jag sedan kunde stoppa i "spar-tuppen".
Nu står tuppen där i hyllan - tom och innehållslös på slantar - men full av minnen !
2 kommentarer:
När jag var barn läste jag väldigt mycket.
Och väldigt snabbt.
Ja, jag läser fortfarande snabbt. Men inte lika mycket som förr i tiden.
Nåväl, att tuppen värper det gjorde den även då jag var barn men då i ugnen. Och bara till påsk.
Och den tuppen du har där ser trevlig ut.
Tycker du ska vara stolt över den..precis som just en..tupp.
En anna sak (off topic) så var jag på en konferens i skåne för ca 4 år sedan. När vi skulle äta lucnh så sa en av deltagarna.
"Jasso idaug serveras topp!"
Det tyckte han var smaskens medan jag mest tänkte på vad man gjort av tuppkammen.
Ha det bra
/A
En annan hittade sina 25-öringar under trallen i telefonkioskerna. Det var tider det, först leta slantar och sen godis i "cigurran". Fast värpande tuppar har man ju hört talas om.
Markattan
Skicka en kommentar