onsdag 11 mars 2009

Hedvig - krutkärring

Jag gillar krutkärringar !
Tanter som går sina egna vägar och som tar vara på det liv som de tilldelats.
En sådan person var Hedvig .
Jag träffade henne första gången när jag var fyra år. Hon bodde med sin man på en större gård några km från samhället.
Hedvig hade under några år varit bosatt i USA och där arbetat inom vården och lärt sig en del om sjukgymnastik och massage.
När hon återvände till Sverige tog hon som extraknäck emot patienter som behövde massage av olika anledningar.
Det var så jag träffade henne första gången.
Pappa hade råkat ut för en olycka och skadat ryggen allvarligt. Han fick gå med gipskorsett i sex månader och efter så lång tid hade musklerna naturligtvis tagit stryk.
Jag fick följa med pappa till Hedvig vid flera tillfällen när han skulle få massage.
Hon var sträng och jag var inte riktigt överens med henne alltid. Dessutom bjöd hon mig på mjölk direkt från ladugården. Ungar skulle dricka mjölk - inget snack !
Jag avskydde denna dryck och gör så än idag ! Usch !
Hur som helst- när Hedvig blev änka i åttiofemårsåldern beslöt hon att flytta till ålderdomshemmet.
Åren på ålderdomshemmet blev ganska många och när hon hade bott där i sex år tyckte hon att det kanske kunde vara nog.
Jag begriper inte, sa hon, nu har jag bott här så länge ! Vår Herre måtte ha glömt mig !
Hon var fortfarande vital och tog sig en promenad varje dag i närområdet.
Det var viktigt för henne att hålla kroppen igång. Lite krämpor - som ont i ryggen t.ex. - kurerade hon genom att hänga i dörrposten en stund .
Vid ett tillfälle hade hon promenerat in på idrottsplatsen och medan hon gick omkring därinne hade vaktmästaren låst porten .
Jaha, sa Hedvig, där stod jag och tänkte att det kan ju bli en lång natt det här ! Som tur var kom en liten kille som hörde att jag ropade. Han visade att det fanns ett hål i staketet och sedan hjälpte han mig att krypa ut genom det. Jag blev ju lite skiten men vad gjorde det - jag kom ju ut i alla fall !
En annan gång var hon på promenad i nästan samma område och plötsligt stod hon öga mot öga med en älg !
Jag tittade ner på mina långa kjolar och funderade på hur i all sin dagar jag skulle kunna ta mig upp i ett träd ! Men älgen var klok nog att ge sig iväg så jag slapp klättra !

Att hon hade försökt om inte älgen hade gett sig iväg - garanterat !!
Vad sjutton hon var nästan nittiofem år och då är det väl inte så väldigt vanligt att man klättrar i träd !
Jo, Hedvig var en riktig krutkärring och med åren lärde jag mig att uppskatta henne mycket !

4 kommentarer:

Anonym sa...

Ja de är härliga, de där som är fulla av livskraft. Anar att även Strandskattan är av segare virke. Markattan lärde för många år sedan känna en gammal dam som envisades med att gå med lie i vägkanten. Hon bodde på "hemmet" strax intill och tyckte kommunen skötte slåttern lite dåligt. Att hon inte såg längre än näsan räckte, fick hjärtklappning och utsatte sig för att bli påkörd, störde henne inte ett smack, lien ska gå så länge jag kan slå, sa hon när föreståndarinnan försökte få in henne på sitt rum. Tanten var över 80 och levde många år till. Ont krut förgås inte så lätt, var hennes förklaring...

Markattan

Anonym sa...

skattad skata... Skulle ju givetvis vara Strandskatan och inget annat.
F´låt

Marrkattan....

Anonym sa...

Vilken härlig berättelse! Gamla krutgummor och för all del även krutgubbar är något av det bästa jag vet. Hoppas på att bli en sådan själv. Om jag lever och får ha hälsan som mina äldre släktingar brukar säga...

Anonym sa...

Ja, man kan ju hoppas att få bli en av de som har humöret på topp och viljan att leva länge. Jag vill också bli en "krutkärring" som omgivningen minns med glädje !
Som Markattan skriver "ont krut o.s.v. - alltså finns det hopp även för Strandskatan"!