torsdag 5 mars 2009

Riktigt allvarligt

För några år sedan fick en av mina farbröder beskedet att han hade prostatacancer.
Prognosen var relativt god och en operation ansågs inte nödvändig. Han fick sprutor och det verkade som om läget var lugnt.
Efter en längre tid fick han problem med fötterna . Domningar och stickningar som gjorde att han inte gärna promenerade. Enligt läkarna så var det cirkulationsproblem.
Lite senare fick han även ont i en höft och ett ben. Starka , smärtstillande tabletter sattes in för att lindra.
Ingen röntgenundersökning !
Nu låg han för det mesta hela dagarna och om han skulle upp och gå fick det ske med hjälp av anhöriga.
Vid ett tillfälle fick han problem med att tömma blåsan och fick åka akut till sjukhuset .
Efter något dygn skickades han hem igen .
Det akuta problemet var avhjälpt och läkaren rekommenderade honom att försöka träna så mycket som möjligt för att hålla igång cirkulationen. Samtidigt fick han en "gåstol" för att kunna ta sig fram med sitt onda ben.
Dosen med smärtstillande tabletter ökades och han kämpade på så gott det gick. Vissa dagar kunde han med gåstolens hjälp ta sig fram några få meter andra dagar fick han ta till rullstol.
Han väntade på att få komma till sjukhuset för att röntga sitt onda ben .
Veckorna gick - många, många veckor !
Till slut var situationen ohållbar.
Ambulans till sjukhuset igen där han blev inlagd för att dagen efter- äntligen - bli röntgad.
Röntgensvaret var skrämmande !
Han hade kämpat och tränat med ett ben som var brutet !
Cancern hade spridit sig till skellettet .
Nu blev det fart på vårdsvängen !
Trots dålig prognos (kanske för att rädda sitt eget skinn) opererades hans lårben . Läkarna satte in metall i benet för att det skulle hålla.
Min farbror var lycklig !
Än en gång fick han komma hem till sin fru och han kunde stå på sina ben. Smärtorna i benet hade dessutom lindrats tack vare operationen.
Smärtor som han kanske hade kunnat slippa långt tidigare om röntgen gjorts och diagnos hade ställts på ett tidigare stadium !

Lyckan blev naturligtvis inte särskilt långvarig eftersom sjukdomen var långt framskriden.
Några få månader efter operationen fick han somna in i sitt hem .
Min farbror blev 79 år och hade trots allt levt ett ganska långt liv - men, men, men - hur kunde de ha missat att benet var av !? Varför röntgades han inte tidigare ?

3 kommentarer:

Den hemska tvillingen sa...

Ja du, svaret på den frågan blir tvillingen dig skyldig.
Det är bara så sorgligt så sorgligt. Och han lär ju inte vara den sista patienten som drabbas av detta om neddragningarna av det offentliga ska fortsätta.

Tvillingen gör som Markattan och morrar och fräser lite åt sakernas tillstånd.

Mamma Melissa sa...

Suck... man blir ju bara matt och ledsen... vad människor skall behöva uthärda bara för att man inte kan organisera vården så att personalen där får vettiga arbetsförhållanden och tar sig tiden...

Hoppas att frun eller någon annan anhörig anmäler detta för såhär får det inte gå till!!!

Speja sa...

Jag blir förbannad. Min stackars gamla pappa har också blivit rent ut sagt dåligt behandlad av nonchalanta läkare. De har helt enkelt inte lyssnat på honom eller min mamma. Först efter stort bråk blev de mer uppmärksamma och det visade sig att min pappa lidit - helt i onödan - i två år. Skit. Så då har jag gjort av med lite agg idag också.

Hoppas du får en fin helg!