måndag 10 november 2008

Upp ur mörkret

Den första veckan som jag var inlagd på sjukhuset, efter min kollaps, är dold i dimma.
Jag minns att jag kom upp på en avdelning, bjöds på torsk med citronsås (som jag inte klarade att äta) - sedan är det tomt - finns inte en enda minnesbild förrän en vecka senare.
Dom som såg mig under den veckan berättade efteråt att jag grät oupphörligt hela tiden - fördämningen hade brustit !
Jag fick psykofarmaka i kilovis - saroten, tegretol, mallorol, nosinan, stesolid-jag kommer inte ihåg alla sorter ! Det var i alla fall minst trettio tabletter om dagen !
Utöver medicinerna provocerade läkarna mig vid våra samtal för att jag skulle visa känslor- vissa läkare var jag så arg på att jag skulle kunnat "gjort något riktigt dumt"!!!
När inte vare sig tabletter eller samtal hjälpte tog man till ett tyngre artilleri i form av sarotensprutor, insulinchocker och till sist - det tyngsta av allt - elchocker !
Hade jag varit vid mina sinnes fulla bruk s.a.s. så hade jag aldrig gått med på att gå igenom den
typen av behandling ! Aldrig !
Men just då var jag som en zombi ( undra på det förresten med alla dom medicinerna i kroppen )och jag brydde mig inte så mycket om vad dom gjorde med mig !
Ändå- jag ville leva - det var inte det som var problemet - men jag visste inte hur jag skulle hitta livet och orka leva det fullt ut !
Även om jag avskydde elchockerna ( och fortfarande skulle vilja ha ogjorda) så var det dom som till slut fick mig på fötter igen . Efter tio veckor fick jag lämna sjukhuset med alla mina tabletter och inte förrän sju månader senare var jag tillbaka i ganska normala gängor igen .

2 kommentarer:

Markattan sa...

Så rysligt med elchocker, kan inte föreställa mig ett hemskare sätt att behandlas på. Ja det ska vara med blodiglar då, men det använder man väl inte på djupt deprimerade människor?

Markattan

strandskatan sa...

Ha, ha ! Bra förslag ! Men det är nästan som att välja mellan pest eller kolera !